Min farfar har lämnat oss. Inte helt oväntat och det var skönt att han somnade in även om det känns hemskt att säga så. Men vi saknar honom redan.
Jag tror inte så mycket men jag vill tro att det finns något efter livet. Jag vill se framför mig hur glad farmor blir när de återigen träffas. Tror nog att mamma också välkomnar honom på ett hörn.
Undra om alla känner varandra där "uppe", jag vill iallafall tro det, att de personer som jag känner som kilat vidare träffas och firar att farfar nu har kommit, det tror jag han skulle gillat. En liten gammel dansk på festen kanske.
Det som nu har hänt är att min släkts centralpunkt nu inte finns längre. Så är det säkert i många familjer att det är mor och farföräldrar som utgör centralpunkten som gör att barn och barnbarn träffas. Nu även barnbarnsbarn i vissa fall. Men hur går livet vidare nu när vi är tre generationer igen. Blir det min far som blir nu medelpunkt för min familj och kommande barn och barnbarn. Ja troligen blir det väl så.
Farfar har verkligen varit en förebild för många av oss kusiner. Förutom, skulle jag vilja påstå, när det gäller att leka hantverkare. Farfar var, vad jag har förstått och även upplevt genom egna erfarenheter genom det hus han byggde som jag senare levt i, att han hade egna lösningar på mycket. Men som farfar så var han den bästa man kan tänka sig. Så även farmor som gick bort för några år sen.
Men återigen. Jag och min familj tänker på dem som gått bort inte bara dem som stod oss närmast utan även vänner som förlorat anhöriga under åren.
Tack för allt ni gett oss - Mamma Eleonor, Farmor Maj-Britt, Farfar Henry och (Erikas) Morfar John.
Vi ses men inte för tidigt hoppas jag. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar